onlyeljen

Den där obekväma sanningen om att världen faktigst kanske existerar, tränger sig på. Det faktum att jag måste uthärda skolan imorgon också, men inte lika starkt. Blotta tanken om livet är ingen tanke utan bara något som förvirrar mig. Jag kan sluta tänka för en minut, men vad hjälper det. De finns i närheten av mig och omger mig i sin närvaro. Det enda som hjälper är att sitta ute, då det är som kyligast och bara fokusera på kylan. Det funkade bra för mig idag, desutom såg jag en hel himmel av stjärnor. Men de får mig att undra över vad som finns där ute. Vad som finns här på jorden. Jag vill veta allt, men jag vill vara omedveten om det. Ge mig min önskan, det jag önskar mest. Eller inte, man får aldrig det man önskar sig mest. Man får snudda vid det, men man kommer aldrig riktigt nära. Kanske ska det vara så, jag vet inte. Antingen går livet ut på att man ska leva under speciella regler som någon bestämt, men det finns ingen som kan ha bestämmt det. Så då får man lägga upp egna mål, egna regler om sitt liv. Det är meningen med livet.

- Hah, Egentligen säger texten bara en sak, jag har en hög önskan som inte kommer att slå in.