onlyeljen

Ibland så känns det som att jag inte gör annat än att klagar. Idag blir det till att klaga på mig själv, jag tror att det är något seriöst fel på mig faktigst. Jag har nog stannat i växten, jag går inte upp i vikt, blir inte längre och har haft samma skostorlek i snart 5 år nu, minst. Det känns praktigst taget som att mina fötter krymper, hela jag till och med. Jag är allt ifrån nöjd med mig själv idag. Behöver jag lägga till att jag har en finne i ansiktet också? Eller ja, finne och finne... men den syns. Tjej problem helt enkelt och mer finns det. Idag är en sådan dag som det känns som att det inte finns någon plats kvar på jorden för mig. Jag har snart tröttnat på mig själv, på mina förhoppningar. Jag hoppas för mycket, tar saker för givet. Men vad fan ska jag göra åt det? En del skaffar kille på 3 röda sekunder, andra har inte lika lätt för det vill jag lova. Det är så jävla dystert att se alla jävla vår förälskelser redan när man själv är singel. Jag tror jag talar för mer än mig själv den här gången faktigst, men jag kommer säkert ändra mig imorgon.
Jag vill börja gymma desutom, så jag får muskler och snyggare former ( fasst jag kan ju börja med några former överhuvudtaget ). Men jag har inte råd till allt ni vet. När jag blir stor ska jag hur som helst flytta till utomlans till någon jävla snygg villa. Helst i new york eller liknande. Men jag menar.. hur stor är sannolikheten att min dröm går i uppfyllelse? Lägre än noll antar jag. Ja, såhär dystert känns det just nu.